Jag har under de senaste dagarna fått en ny förebild. En manlig förebild som inte är någon hoppryttare, ingen kusk, ingen hästmänniska över huvudtaget. Han är en idrottsman på elitnivå som jag har vuxit upp med, han har hela tiden funnits där under mina 16 år känns det som. En uppblåst diva, någon som strider mot allt det svenska tro-inte-att-du-är-något-skiten. Så hade jag beskrivit honom för en månad sedan, innan jag läste hans bok. Han har vuxit upp i Rosengård, pappan är från Bosnien och mamman är kroat. Det har gjorts en låt om honom. Människan som har gjort starka intryck på mig heter Zlatan Ibrahimović.

 

Mina föräldrar köpte hem hans självbiografi som är skriven tillsammans med David Lagercrantz, jag förstod inte riktigt varför. Jag är Zlatan Ibrahimović heter den och jag tänkte att nu jäklar ska han blåsa upp sig ännu mer, nu börjar skrytet på riktigt. Oj, så fel jag hade. Mamma och pappa läste ut den och försökte få mig att börja läsa. Jag skyllde på allt möjligt, att jag hade andra böcker till exempel, för jag trodde bara att jag skulle bli arg av att läsa den. Fel, fel, fel.

 

Zlatan har haft en tuff uppväxt, hans föräldrar separerade när han var två år gammal och han och hans enda helsyster bodde kvar hos mamman. Hans mamma jobbade hårt för att försörja familjen, det var tuffa tider. Två äldre halvsystrar började med droger och körde ner sig ganska rejält i missbruk och mamman bröt direkt kontakten med dem. Jag får intrycket av att hon är en riktig hårding. Zlatan skriver själv att det var inget vanligt svenskt "Skulle du vilja skicka smöret, älskling?" vid matbordet, det var istället "Hit med den jävla mjöken för helvete!". Han berättar om en gång han hade trillat ner från taket på lekstugan på dagis och hade väntat sig i alla fall lite medlidande hemifrån. Istället fick han sig en lusing och; "Vad skulle du göra där uppe på det jävla taket?!". Han lärde sig att en massa känslor inte löser någonting och började att hålla det mesta för sig själv. Fotbollen blev det han levde för. Han var alltid i närheten av en boll. På morsans bakgård, på plan när det inte var några träningar eller matcher, och på rasterna i skolan. Han tog ut sina aggessioner på den runda lilla saken som inte hade något att säga till om. Den flög åt det håll han sparkade.

 

Han var inte gammal när han började sakna sin pappa och efter en del vårdnadstvister blev det så att storasyster Sanela bodde kvar hos mamman medan Zlatan flyttade till pappan. Där hade han det inte lätt, det var ofta kylskåpet stod tomt så när som på pappans öl. "Jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle. Jag åt mig mätt på rostade mackor. Jag kunde smälla i mig en hel limpa, eller så sprang jag över till morsan. Det var inte alltid öppna famnen"

 

I skolan hade han problem att sitta still, han var lite utav en gangster. Samtidigt hade han lätt för sig och gick ut med hyfsade betyg. Han började spela i en liten klubb och körde hela tiden sitt eget race. Han och några andra killar satt och kollade inspelningar på "de stora killarna" och såg hur de rörde bollen, hur och vilka dribblingar de körde. De spolade tillbaka och tittade om, och om igen. Zlatan hade en period då han inte gjorde något annat än tittade på sådana inspelningar och spelade tv-spel för att lära sig mer tricks. Han blev grym på att dribbla och tricksa. Han tog för sig på plan, gjorde en del dumma grejor som han ångrar nu i efterhand. Samtidigt så var han tvungen, för emellanåt blev han behandlad som skit. Föräldrarna längs långsidan gillade inte honom, han tillförde ingenting för laget. Rosengårdskillen som bara höll på med sina jäkla dribblingar, de ville ha ut honom ur laget. Man samlade in en namnlista på de som ville ha ut honom. Detta var vuxa människor som skrev på, hur sjukt är inte det? Tränaren fick syn på den och rev den i tusen små bitar.

Han var ingen ängel och det hände mer än en gång att han skallade spelare på plan och sa Go fuck yourself till domarna, men han hade den värdefulla glöden. Viljan att komma någonstans, att bli något.

 

Tränare såg potential i Zlatan och han blev uppflyttad till ungdomslag och senare A-laget. Han blev bättre och bättre och hade ständigt folk efter sig som studerade vartenda steg han tog. Ändå avancerade han och spelade några grymma matcher i allsvenskan. Publiken skrek hans namn och media var i hans hasor. En vanlig, ung kille i allsvenskan, vad hade hänt där?

 

En helt vanlig träning stod han och tricksade med bollen när han plötsligt ser farsan komma gående längs planen. Det går inte att missförstå glädjen i det ögonblicket, hans pappa hade kommit för att se sin son träna! Han fick en sån riktig kick och gjorde en av sina bästa träningar någonsin. Han fick så småningom veta att folk från Ajax i Holland höll ögonen på honom, och det dröjde inte så fruktansvärt länge innan han flyttade utomlands.

 

Tiden därifrån och framåt kommer jag inte att gå in så mycket närmre på. Han har hela tiden haft tränare och träffat folk som har brutit ner honom, som har blåst honom på pengar och möjligheter. Orden som fick bli rubriken för inlägget - lyssna, lyssna inte - är vad jag kommer att ta med mig mest från att ha läst boken. Zlatan har lyssnat på de tips och råd som han har tyckt låtit bra och struntat fullständigt i andra som inte har varit fullt så bra. Men han har hela tiden varit Zlatan, han har inte låtit någon rucka på det. Han har haft styrkan att genom hela sin resa, genom hela sitt liv vara sig själv, och jag kommer alltid att beundra honom för det.