Nu, klockan 01.36 kom mitt skrivhumör igång, så förbered er på ett långt inlägg. Jag har ingen aning om hur jag ska börja och avsluta detta inlägget, men jag antar att det får komma som det vill, jag låter fingrarna gå över tangentbordet så får vi se vad slutresultatet blir.

 

Jag kom hem från Helsingborgsfestivalen och kollade Facebook där jag märke att många av mina vänner hade rekommenderat den här länken. Rolf-Göran Bengtsson blir den svenska fanbäraren och får gå i täten i morgon under invigningen av Olympiska Spelen. Hurra, var min första reaktion. Man har faktiskt äntligen börjat ta åt sig, hyllar svensk hästsport och låter vår nummer ett - vår hjälte - gå i täten. När jag läst den korta artikeln scrollade jag ner för att läsa kommntarerna till inlägget. Det borde jag inte ha gjort. Där var framförallt vuxna män som spottade och fräste, som fullkomligt spydde galla på beslutet. Man fällde kommentarer som "Det är hästen som gör jobbet", "Den och den har fler meriter och borde få vara fanbärare", "Ridning är väl ingen sport?", "Ska bli kul med en häst som fanbärare", "En riktig sport är en sport du blir svettig av att utföra" och kort och gott "Fel val".

Den sista kommentaren är enligt mig helt godkänd. Man får tycka att det var fel val, alla tycker och tänker olika, alla är olika mycket insatta i de olika sporterna. Det som gör mig ledsen är att se hur mycket skit vi som håller på med hästar alltid ska få. Att ständigt få höra standardfraserna: "Hästar passar bäst mellan två bröd", "Ridning är ingen sport" och "Det är hästen som gör jobbet", gör mig så trött och grinig. Alltför ofta kommer kommentarer från folk som antagligen aldrig har studerat ett ekipage in action, folk som aldrig har satt sin fot i ett stall. Hur dessa människor då kan lägga sig i diskussioner och veta bäst gör mig riktigt orolig. Jag sitter inte och kommenterar en massa negativt när Therese Alshammar får huvudrubriken i morgontidningen. Jag hade inte blivit arg om Jerringpriset inte hade gått till Roffe. Jag accepterar att det finns andra sporter som jag är mindre intresserad av, men som andra tycker om. Det handlar om respekt, något som jag tycker att det finns alldeles för lite av i vårt avlånga land, när det kommer till vår sport.

Vi som hästmänniskor går ofta alldeles för aggressivt in i diskussionerna. Att hela tiden påpeka "Du kan inte göra det bättre själv" leder ingen vart, det kan jag lova er. Vi borde chilla lite, ta reda på svartvit fakta och på så vis redovisa den. Enligt Wikipedia är hästsport rankad som Sveriges femte största sport, och den tredje största bland kvinnor. Om man tittar åskådarmässigt hamnar vi under toppsporterna fotboll och ishockey men jämsides med bilsport, handboll och innebandy. Vi är alltså väldigt många i landet mellanmjölk som faktiskt är intresserade och som ständigt blir undanskuffade för att andra idrotter ska få synas mer än vad de redan gör. När vi väl lyckas armbåga oss fram - med Roffe och det svenska landslagen i täten - får vi skit för det. Vuxna som sitter bakom sina datorskärmar och trycker tillbaka oss i mörkret, smutskastar våra förebilder, de som vi som idrottsutövare ser upp till.

 

Jag tänker inte jämföra olika sporter just för att det är olika sporter med olika svårigheter och olika träningsform. Annika Sörenstam tränade inte på samma sätt som Usain Bolt, Malin Baryard Johnssons dagar ser helt annorlunda ut om man jämför med Therese Alshammars.

 

I vår sport ligger tjusningen i att bli ett sammansvetsat team med ett djur som har en helt egen vilja. En individ som man måste lära känna utan och innan för att kunna nå toppen. Ryttaren måste lita på sin häst och hästen måste lita på sin ryttare och tillsammans tar de sig genom komplicerade banor där banbyggaren har gjort allt för att det ska bli knixigt och knivigt utan att bli farligt. Både häst och ryttare måste ha hjärna och hjärta på det rätta stället.