Det blev ingen träning för Lotta Björe i onsdags. Min transport strejkade och tyckte att det var roligare att låsa bromsarna så att vi inte kunde rubba den en meter. Den känslan alltså, att stå med ponnyn färdig i grimskaftet, att ha laddat i flera veckor, tagit ledigt från skolan för att kunna åka iväg och sedan plötsligt få höra att vi inte kommer någonstans, den var förfärlig.

Vi ringde och skulle kolla om vi fick låna någon annan transport, och den vi fick tag i hade frusit fast så att man inte fick ner baklämmen. Jag ringde ytterligare två personer som inte svarar och då sakta började budskapet sjunka in; jag skulle inte få lov att träna för Lotta Björe. Mitt livs chans krossades. Jag satte in Batman i boxen, gick själv in i sadelkammaren och grät. Och herregud vad jag grät.

För att tortera mig själv lite mer bestämde jag mig för att ändå åka dit och kolla på gruppen som jag skulle ha varit med och hoppat i. Träningen var fenomenal, precis vad jag och Batman hade behövt. Istället satt jag i tjocka termobyxor på läktaren och frös med en kamera i handen. Men träningen och clinicen därefter gav mig mycket ändå, så jag ångrar inte ens för en sekund att jag åkte dit ändå. Lotta är mycket för harmonin i rundan, det ska vara balanserat och taktmässigt. På lägre höjder anser hon att hästarna inte ska hoppa på fart utan mer på styrka. Hon pratade även mycket om variation, både i tempo, sits och hjälper. Hästarna skulle inte öka farten bara för att man bytte till lätt sits till exempel. En väldigt lärorik kväll var det.

En annan positiv sak med den kvällen var att jag fick träffa Magdalena Regårdh (Mackie) igen, som jag knappt sett utanför tävlingsbanan sedan jag jobbade hos Henrik Lannér för två somrar sedan. Vi snackade en stund och det samtalet slutade med att vi i princip anmälde oss till hoppträningar för henne till våren. Det tror jag kommer bli jättebra verkligen, nu kan vi gärna snabbspola förbi denna vargavintern.

Mackie på sin fina före detta hingst Toppen.