Sälja eller behålla?
Jag tänkte ta upp ett val som många ryttare och hästägare förr eller senare kommer till. Detta valet är lätt för vissa och skitsvårt för andra och det hanlar såklart om våra bästa vänner på fyra ben. Vad gör du när du går över och blir överårig på din ponny? Säljer? Behåller? Skaffar fodervärd eller medryttare? Detta är min syn på det hela:
Jag köpte Batman som åttaåring, jag själv var 14 år gammal. Vi hade ett låååångt familjeråd innan det blev klart att ponnyn faktiskt skulle bli min. Mina föräldrar hade egentligen bara ett krav och det var att när jag blev för gammal skulle han vandra vidare till en annan ryttare. Anledningen? Vi har inte råd att ha två hästar och jag vill fortsätta utvecklas på storhäst efter att min tävlingskarriär på ponny är över. Det värker i hjärtat när jag tänker på att Batman en vacker dag inte kommer att stå i stallet och se på mig med finurlig blick, aldrig mer kommer att möta mig i hagen men det kommer att bli bäst så. År 2014 kommer jag att fylla 18 år och min bästa vän på jordklotet kommer att läggas ut på annons och kommer förhoppningsvis att vara såld innan 2015. Det är planen.
Så kommer ju alltid alla reaktioner, älskar du din häst kan du inte sälja den. Jo, det kan jag. Jag älskar Batman så mycket att jag är villig att släppa taget och låta en ny människa träda in i hans liv. Men tro mig när jag säger att jag kommer att vara väldigt noga med vart han hamnar. Det är hemmet före ALLT. Han ska tycka om den nya människan på ryggen, det ska se harmoniskt ut under passen och han ska ha ett bra stall med bra kompisar och fina hagar. Jag kommer att vilja hålla kontakten och kommer antagligen få lägga band på mig själv för att inte åka till det nya stället varje dag.
Sedan kan man ju faktiskt ha medryttare och fodervärdar. Detta tror jag dock inte är något för mig. Att tvingas dela min ponny med någon annan känns inte riktigt bra. Att göra upp veckoscheman vilka dagar jag ska ta honom och vilka dagar den andra människan har hand om honom känns sådär. Jag har varit med om för många sådana situationer som tyvärr inte har fungerat. Batman är en enmanshäst så på grund av det tror jag inte heller att fodervärd/halvfodervärd/medryttare kommer att fungera. Jag kommer inte att klara av att tävla om hans kärlek och uppmärksamhet, för det blir det ju på sätt och vis. Då är det bättre för både mig och honom om han kommer till en ny ryttare.
Batman kommer att vara 12 år gammal 2014, en ponny i sina bästa år. Förhoppningsvis har vi hunnit klättra i klasserna och då kommer han att bli en utmärkt förstaponny och läromästare. Det kan inte bli bättre!
Det roliga är att vi redan nu har fyra familjer som är intresserade av honom, tre som är riktigt seriösa och två av dem som jag kan tänka mig att lämna iväg honom till. Två år innan han ens är till salu, det är inte illa det!
"Lyssna, lyssna inte"
Jag har under de senaste dagarna fått en ny förebild. En manlig förebild som inte är någon hoppryttare, ingen kusk, ingen hästmänniska över huvudtaget. Han är en idrottsman på elitnivå som jag har vuxit upp med, han har hela tiden funnits där under mina 16 år känns det som. En uppblåst diva, någon som strider mot allt det svenska tro-inte-att-du-är-något-skiten. Så hade jag beskrivit honom för en månad sedan, innan jag läste hans bok. Han har vuxit upp i Rosengård, pappan är från Bosnien och mamman är kroat. Det har gjorts en låt om honom. Människan som har gjort starka intryck på mig heter Zlatan Ibrahimović.
Mina föräldrar köpte hem hans självbiografi som är skriven tillsammans med David Lagercrantz, jag förstod inte riktigt varför. Jag är Zlatan Ibrahimović heter den och jag tänkte att nu jäklar ska han blåsa upp sig ännu mer, nu börjar skrytet på riktigt. Oj, så fel jag hade. Mamma och pappa läste ut den och försökte få mig att börja läsa. Jag skyllde på allt möjligt, att jag hade andra böcker till exempel, för jag trodde bara att jag skulle bli arg av att läsa den. Fel, fel, fel.
Zlatan har haft en tuff uppväxt, hans föräldrar separerade när han var två år gammal och han och hans enda helsyster bodde kvar hos mamman. Hans mamma jobbade hårt för att försörja familjen, det var tuffa tider. Två äldre halvsystrar började med droger och körde ner sig ganska rejält i missbruk och mamman bröt direkt kontakten med dem. Jag får intrycket av att hon är en riktig hårding. Zlatan skriver själv att det var inget vanligt svenskt "Skulle du vilja skicka smöret, älskling?" vid matbordet, det var istället "Hit med den jävla mjöken för helvete!". Han berättar om en gång han hade trillat ner från taket på lekstugan på dagis och hade väntat sig i alla fall lite medlidande hemifrån. Istället fick han sig en lusing och; "Vad skulle du göra där uppe på det jävla taket?!". Han lärde sig att en massa känslor inte löser någonting och började att hålla det mesta för sig själv. Fotbollen blev det han levde för. Han var alltid i närheten av en boll. På morsans bakgård, på plan när det inte var några träningar eller matcher, och på rasterna i skolan. Han tog ut sina aggessioner på den runda lilla saken som inte hade något att säga till om. Den flög åt det håll han sparkade.
Han var inte gammal när han började sakna sin pappa och efter en del vårdnadstvister blev det så att storasyster Sanela bodde kvar hos mamman medan Zlatan flyttade till pappan. Där hade han det inte lätt, det var ofta kylskåpet stod tomt så när som på pappans öl. "Jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle. Jag åt mig mätt på rostade mackor. Jag kunde smälla i mig en hel limpa, eller så sprang jag över till morsan. Det var inte alltid öppna famnen"
I skolan hade han problem att sitta still, han var lite utav en gangster. Samtidigt hade han lätt för sig och gick ut med hyfsade betyg. Han började spela i en liten klubb och körde hela tiden sitt eget race. Han och några andra killar satt och kollade inspelningar på "de stora killarna" och såg hur de rörde bollen, hur och vilka dribblingar de körde. De spolade tillbaka och tittade om, och om igen. Zlatan hade en period då han inte gjorde något annat än tittade på sådana inspelningar och spelade tv-spel för att lära sig mer tricks. Han blev grym på att dribbla och tricksa. Han tog för sig på plan, gjorde en del dumma grejor som han ångrar nu i efterhand. Samtidigt så var han tvungen, för emellanåt blev han behandlad som skit. Föräldrarna längs långsidan gillade inte honom, han tillförde ingenting för laget. Rosengårdskillen som bara höll på med sina jäkla dribblingar, de ville ha ut honom ur laget. Man samlade in en namnlista på de som ville ha ut honom. Detta var vuxa människor som skrev på, hur sjukt är inte det? Tränaren fick syn på den och rev den i tusen små bitar.
Han var ingen ängel och det hände mer än en gång att han skallade spelare på plan och sa Go fuck yourself till domarna, men han hade den värdefulla glöden. Viljan att komma någonstans, att bli något.
Tränare såg potential i Zlatan och han blev uppflyttad till ungdomslag och senare A-laget. Han blev bättre och bättre och hade ständigt folk efter sig som studerade vartenda steg han tog. Ändå avancerade han och spelade några grymma matcher i allsvenskan. Publiken skrek hans namn och media var i hans hasor. En vanlig, ung kille i allsvenskan, vad hade hänt där?
En helt vanlig träning stod han och tricksade med bollen när han plötsligt ser farsan komma gående längs planen. Det går inte att missförstå glädjen i det ögonblicket, hans pappa hade kommit för att se sin son träna! Han fick en sån riktig kick och gjorde en av sina bästa träningar någonsin. Han fick så småningom veta att folk från Ajax i Holland höll ögonen på honom, och det dröjde inte så fruktansvärt länge innan han flyttade utomlands.
Tiden därifrån och framåt kommer jag inte att gå in så mycket närmre på. Han har hela tiden haft tränare och träffat folk som har brutit ner honom, som har blåst honom på pengar och möjligheter. Orden som fick bli rubriken för inlägget - lyssna, lyssna inte - är vad jag kommer att ta med mig mest från att ha läst boken. Zlatan har lyssnat på de tips och råd som han har tyckt låtit bra och struntat fullständigt i andra som inte har varit fullt så bra. Men han har hela tiden varit Zlatan, han har inte låtit någon rucka på det. Han har haft styrkan att genom hela sin resa, genom hela sitt liv vara sig själv, och jag kommer alltid att beundra honom för det.
Jag blir så glad, sedan blir jag så fruktansvärt ledsen.
Nu, klockan 01.36 kom mitt skrivhumör igång, så förbered er på ett långt inlägg. Jag har ingen aning om hur jag ska börja och avsluta detta inlägget, men jag antar att det får komma som det vill, jag låter fingrarna gå över tangentbordet så får vi se vad slutresultatet blir.
Jag kom hem från Helsingborgsfestivalen och kollade Facebook där jag märke att många av mina vänner hade rekommenderat den här länken. Rolf-Göran Bengtsson blir den svenska fanbäraren och får gå i täten i morgon under invigningen av Olympiska Spelen. Hurra, var min första reaktion. Man har faktiskt äntligen börjat ta åt sig, hyllar svensk hästsport och låter vår nummer ett - vår hjälte - gå i täten. När jag läst den korta artikeln scrollade jag ner för att läsa kommntarerna till inlägget. Det borde jag inte ha gjort. Där var framförallt vuxna män som spottade och fräste, som fullkomligt spydde galla på beslutet. Man fällde kommentarer som "Det är hästen som gör jobbet", "Den och den har fler meriter och borde få vara fanbärare", "Ridning är väl ingen sport?", "Ska bli kul med en häst som fanbärare", "En riktig sport är en sport du blir svettig av att utföra" och kort och gott "Fel val".
Den sista kommentaren är enligt mig helt godkänd. Man får tycka att det var fel val, alla tycker och tänker olika, alla är olika mycket insatta i de olika sporterna. Det som gör mig ledsen är att se hur mycket skit vi som håller på med hästar alltid ska få. Att ständigt få höra standardfraserna: "Hästar passar bäst mellan två bröd", "Ridning är ingen sport" och "Det är hästen som gör jobbet", gör mig så trött och grinig. Alltför ofta kommer kommentarer från folk som antagligen aldrig har studerat ett ekipage in action, folk som aldrig har satt sin fot i ett stall. Hur dessa människor då kan lägga sig i diskussioner och veta bäst gör mig riktigt orolig. Jag sitter inte och kommenterar en massa negativt när Therese Alshammar får huvudrubriken i morgontidningen. Jag hade inte blivit arg om Jerringpriset inte hade gått till Roffe. Jag accepterar att det finns andra sporter som jag är mindre intresserad av, men som andra tycker om. Det handlar om respekt, något som jag tycker att det finns alldeles för lite av i vårt avlånga land, när det kommer till vår sport.
Vi som hästmänniskor går ofta alldeles för aggressivt in i diskussionerna. Att hela tiden påpeka "Du kan inte göra det bättre själv" leder ingen vart, det kan jag lova er. Vi borde chilla lite, ta reda på svartvit fakta och på så vis redovisa den. Enligt Wikipedia är hästsport rankad som Sveriges femte största sport, och den tredje största bland kvinnor. Om man tittar åskådarmässigt hamnar vi under toppsporterna fotboll och ishockey men jämsides med bilsport, handboll och innebandy. Vi är alltså väldigt många i landet mellanmjölk som faktiskt är intresserade och som ständigt blir undanskuffade för att andra idrotter ska få synas mer än vad de redan gör. När vi väl lyckas armbåga oss fram - med Roffe och det svenska landslagen i täten - får vi skit för det. Vuxna som sitter bakom sina datorskärmar och trycker tillbaka oss i mörkret, smutskastar våra förebilder, de som vi som idrottsutövare ser upp till.
Jag tänker inte jämföra olika sporter just för att det är olika sporter med olika svårigheter och olika träningsform. Annika Sörenstam tränade inte på samma sätt som Usain Bolt, Malin Baryard Johnssons dagar ser helt annorlunda ut om man jämför med Therese Alshammars.
I vår sport ligger tjusningen i att bli ett sammansvetsat team med ett djur som har en helt egen vilja. En individ som man måste lära känna utan och innan för att kunna nå toppen. Ryttaren måste lita på sin häst och hästen måste lita på sin ryttare och tillsammans tar de sig genom komplicerade banor där banbyggaren har gjort allt för att det ska bli knixigt och knivigt utan att bli farligt. Både häst och ryttare måste ha hjärna och hjärta på det rätta stället.
Vägen till 1.60-banorna och Grand Prix-dressyren är lång och de flesta av oss når aldrig dit. Men snälla ni, låt oss få bli inspirerade av våra idrottshjältar utan att hela tiden påpeka för oss att vår sport egentligen inte borde få kallas sport.
Jag blir så stolt
Jag blir så stolt när jag går på gatorna på Falsterbo Horse Show, detta är verkligen en sport för allt och alla. Här är långa och korta, tjocka och smala, kvinnor och män, flickor och pojkar, och jag har sett till några rullstolsbundna, en hörselskadad och ett helt gäng äldre pensionärer. Alla är precis lika välkomna och alla har precis lika kul, och det är det som jag tycker är det mest fantastiska med häst- och ridsporten.
Det är så stor bredd på alla olika dicipliner, allt från dressyr till västern till gymkhana och vidare till galopp och monté. Hästmänniskor är speciella, vi förstår varandra och har lätt för att lära känna andra man aldrig har träffat innan just för att vi alltid har ett gemensamt intresse att prata om. Jag tycker att det är fantastiskt att alla tävlar på lika villkor, unga möter gamla och kvinnor tävlar mot män. Det coola är att ingen har något försprång bara för att man är av ett visst kön, det är endast träning och slit bakom framgångarna. Alla har chans att bli precis lika bra, alla har en chans att komma till toppen.
Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på hur starka och handlingskraftiga vi hästmänniskor är tillsammans. Vi skapar grupper på Facebook där vi stoppar vårt kära förbund mot att ta död på vår livsstil med hjälp av sina nya regler, vi hyllar våra hjältar och hjälper dem till rampljuset (jag tänker på när Rolf-Göran fick ta emot Jerringpriset) och vi kämpar tillsammans för att ge just vår sport mer plats i media.
Jag är stolt över att vara ryttarinna och hästmänniska, jag älskar min sport och tycker att allting omkring den är underbart.
It's the final countdown
Detta känns så sjukt. Så overkligt. Jag är en av fyrtio nior som slutar grundskolan imorgon!
Tiden har gått så otroligt fort, man vill bara pausa och ta vara på de sista timmarna som vi har tillsammans. Det var inte så längesen vi åkte till Busfabriken med den fantastiska mellanstadieläraren, det var inte så längesen vi började högstadiet och längtade tillbaka till vårt gamla klassrum. Jag har tillbringat nästan hela mitt liv på Asmundtorps skola, nu är det dags att pröva vingarna och ge sig ut på en lång, härlig flygtur.
En riktig klassfest är inplanerad imorgonkväll, och jag tror att det kommer att bli en oslagbar kväll med mycket skratt och härliga minnen! Man hittar ingen klass som min, sjukaste humorn, gladaste skratten & roligaste misstolkningarna hör hemma i klass 9B.
It's like a big little family! ♥
Tankar och funderingar kring bakgrund
Jag funderar emellanåt på Batmans bakgrund, vad som kan ha gjort honom till just den hästen han är. Jag och stallets ägare Susanne kom in på att prata om det idag, när vi snackade om en hästauktion som ägde rum tidigare i veckan. Ponnyerna som såldes kom från Jörgen Folkesson i Förslöv (Önnarps Stuteri, www.onnarpsstuteri.se). Jörgen har ett hundratal connemaraponnyer där många är efter hingsten Backuddens Mountain Haze. Många har dessutom snyggingen Rolls Royce i sin stamtavla, klingar detta bekant för er? Backuddens Mountain Haze är pappa till Batman och Rolls Royce är dessutom morfar till honom. Jag misstänker att Batman är född hos Jörgen och har då gått på lösdrift ganska många år. Enligt passet kasterades han som 4-åring och därefter tror jag att han har gått ett par år till innan Jörgen blev tvungen att göra en "utrensning" av ponnyer och på så sätt kom han till Stall Kuskahus och hästhandlaren Sven-Inge i Munka Ljungby utanför Ängelholm. Jag skulle då uppskatta att Batman kan ha varit någonstans runt 7 år gammal.
Batman blev alltså antagligen inriden som sjuåring i något som kan kallas för "snabbkurs" för att använda Susannes uttryck. Hästarna som kommer till Sven-Inge stannar inte länge i och med att det är ett försäljningsstall. Högst två veckor skulle jag tippa på, har det inte kommit någon köpare innan dess skickas de vidare uppåt landet. Batman hade tur, Sven-Inge hade ringt ridskolan och sagt att han fått in ett par nya ponnyer och då frågat om Viarp var intresserade. Det tog inte lång tid innnan de bestämde sig för att de skulle ha honom. Han kom alltså till ridskolan i augusti 2009, en riktig gröngöling som var som en treåring att rida, fast som hade mycket vett i huvudet.
Jag fick rida honom samma vecka som han kom. Jag red då i en dressyrgrupp som just då skulle ta en utetur på stubben. Jag minns det minnet så väl, en riktigt lång galopp i uppförsbacke blev det och jag var kär redan då. Han var perfekt; pigg och glad, men utan minsta antydan till att ligga på och vilja dra iväg.
Veckan efter det fick jag ännu en chans att rida den fina, då mörka skimmeln. Denna gången i ridhus, med hinder uppsatta lite överallt. Jag kommer ihåg att vi skulle ta en galopp längs fyrkantspåret och när jag fattar galopp känner jag hur hela muskelknippet under mig späns och känns plötsligt som en kanonkula. Han flyger iväg och drar järnet längs med långsidan. På grund av den långa studsserien som var uppstatt kunde jag inte lägga någon volt och få stopp på honom utan fick vänta till kortsidan. Jag var helt förstörd efter det passet, jag tyckte ju så mycket om honom.
Därefter följde perioder av hältor, av oförklariga anledningar. Man trodde att det satt i bogen, någon gång i bakknäet också, har jag för mig. Det kom och gick, man visste inte riktigt varför. Batman blev stammis hos veterinären och blev gång på gång kollad utan att de kunde hitta något konstigt. Under julen -09 fick jag förtroendet att sätta igång honom efter en tids boxvila. Man gav honom en sista chans, pallade han inte trycket fick han vandra vidare till en annan plats. Han var inte riktigt helt fräsch och det blev bestämt att han skulle få ha sommaren på sig att vila, sedan fick de se hur han skulle bli efter det. Då kom vi ivägen, jag lyckades tjata mig till att ha honom på prov under juli och augusti, och han höll sig fin och bra igång. Det blev konstaterat att han hade något täta tornutskott, men om han reds av endast en ryttare per dag och då gärna samma ryttare som red honom i form skulle detta inte märkas av. Han kunde alltså inte gå kvar på ridskolan.
Jag har nog aldrig varit så glad i hela mitt liv som jag var den 24 augusti 2010 när vi skrev på papperna och Batman blev min på riktigt.
Totalt tror jag att Batman hade blivit riden i kanske 9-10 månader innan han blev min. Under våra två år har vi debuterat det ena efter det andra och med tanke på hur lite Batman faktiskt har blivit riden i sitt tioåriga liv är jag så ofattbart stolt över honom. Han har gått från att vara "gammal unghäst" till vuxen på 3 år. Från att vara skraj för infångare, hinder på 50 cm och dressyrstaket till att ligga och trimma på LB med högre mål. På tre ynka år, det är rent ut sagt otroligt!
Detta blev ett wake-up-call för mig idag och jag var tvungen att låta mina fingrar gå över tangentbordet och skriva ut lite av allt som rör sig i mitt huvud just nu. Det är inte så konstigt ändå att han inte tycker om höga kombinationer, att han är lite vinglig och att allting inte sitter helt perfekt. Men vi har tillsammans kommit en lång bit på vägen!
Batman blev alltså antagligen inriden som sjuåring i något som kan kallas för "snabbkurs" för att använda Susannes uttryck. Hästarna som kommer till Sven-Inge stannar inte länge i och med att det är ett försäljningsstall. Högst två veckor skulle jag tippa på, har det inte kommit någon köpare innan dess skickas de vidare uppåt landet. Batman hade tur, Sven-Inge hade ringt ridskolan och sagt att han fått in ett par nya ponnyer och då frågat om Viarp var intresserade. Det tog inte lång tid innnan de bestämde sig för att de skulle ha honom. Han kom alltså till ridskolan i augusti 2009, en riktig gröngöling som var som en treåring att rida, fast som hade mycket vett i huvudet.
Jag fick rida honom samma vecka som han kom. Jag red då i en dressyrgrupp som just då skulle ta en utetur på stubben. Jag minns det minnet så väl, en riktigt lång galopp i uppförsbacke blev det och jag var kär redan då. Han var perfekt; pigg och glad, men utan minsta antydan till att ligga på och vilja dra iväg.
Veckan efter det fick jag ännu en chans att rida den fina, då mörka skimmeln. Denna gången i ridhus, med hinder uppsatta lite överallt. Jag kommer ihåg att vi skulle ta en galopp längs fyrkantspåret och när jag fattar galopp känner jag hur hela muskelknippet under mig späns och känns plötsligt som en kanonkula. Han flyger iväg och drar järnet längs med långsidan. På grund av den långa studsserien som var uppstatt kunde jag inte lägga någon volt och få stopp på honom utan fick vänta till kortsidan. Jag var helt förstörd efter det passet, jag tyckte ju så mycket om honom.
Därefter följde perioder av hältor, av oförklariga anledningar. Man trodde att det satt i bogen, någon gång i bakknäet också, har jag för mig. Det kom och gick, man visste inte riktigt varför. Batman blev stammis hos veterinären och blev gång på gång kollad utan att de kunde hitta något konstigt. Under julen -09 fick jag förtroendet att sätta igång honom efter en tids boxvila. Man gav honom en sista chans, pallade han inte trycket fick han vandra vidare till en annan plats. Han var inte riktigt helt fräsch och det blev bestämt att han skulle få ha sommaren på sig att vila, sedan fick de se hur han skulle bli efter det. Då kom vi ivägen, jag lyckades tjata mig till att ha honom på prov under juli och augusti, och han höll sig fin och bra igång. Det blev konstaterat att han hade något täta tornutskott, men om han reds av endast en ryttare per dag och då gärna samma ryttare som red honom i form skulle detta inte märkas av. Han kunde alltså inte gå kvar på ridskolan.
Jag har nog aldrig varit så glad i hela mitt liv som jag var den 24 augusti 2010 när vi skrev på papperna och Batman blev min på riktigt.
Totalt tror jag att Batman hade blivit riden i kanske 9-10 månader innan han blev min. Under våra två år har vi debuterat det ena efter det andra och med tanke på hur lite Batman faktiskt har blivit riden i sitt tioåriga liv är jag så ofattbart stolt över honom. Han har gått från att vara "gammal unghäst" till vuxen på 3 år. Från att vara skraj för infångare, hinder på 50 cm och dressyrstaket till att ligga och trimma på LB med högre mål. På tre ynka år, det är rent ut sagt otroligt!
Detta blev ett wake-up-call för mig idag och jag var tvungen att låta mina fingrar gå över tangentbordet och skriva ut lite av allt som rör sig i mitt huvud just nu. Det är inte så konstigt ändå att han inte tycker om höga kombinationer, att han är lite vinglig och att allting inte sitter helt perfekt. Men vi har tillsammans kommit en lång bit på vägen!
Perfektionisten inom mig
Jag ser mig själv som en perfektionist, både när det gäller min ridning och skolan. Många menar att man ska sträva efter att vara perfekt, eller så långt det bara går åt det hållet, men vad är egentligen perfekt? Finns det någon som kan svara på den frågan?
Jag är the good girl i skolan, den sortens tjej som alla förväntar sig ska ha MVG i alla ämnen. Jag är den sortens tjej som har ordet PLUGGHÄST stämplad i pannan, den som alltid är färdig med inlämningar och pluggar till prov och läxförhör. Mina klasskompisar blir ibland avundsjuka på mina resultat och slänger ur sig både det ena och det andra, jag blir till exempel väldigt ofta kallad fjäskare och lärarnas gullegris.
Jag sätter alltid upp höga krav på mig själv, krav som ibland blir svåra att uppfylla. Jag hade haft mycket svårt att leva med mig själv om jag hade gått ut grundskolan på gränsen till godkänt, så funkar helt enkelt inte min värld. Jag vill gärna vara bäst, den med den högsta poängen och de bästa betygen. Jag blir uppriktigt ledsen om jag får tillbaka någon uppgift eller ett prov med bokstaven G på. Ett väl godkänt är i vissa fall okej, men ett mycket väl godkänt är alltid det jag siktar mot. Oavsett hur bra ett prov har gått frågar jag alltid lärarna vad som kan gå bättre, jag blir aldrig nöjd. Visst kan jag vara stolt över mig själv i vissa lägen, men nöjd? Nej, definitivt inte. Det finns alltid saker att förbättra. Detta är otroligt jobbigt, det skapar oehörd stress och prestationsångest som jag bär med mig väldigt länge. Ibland rinner det över och det har hänt ett par gånger att jag ligger i min säng och gråter och vet inte vart jag ska ta vägen. Så får allting bubbla ut och så småningom mår jag bättre och kan börja om på ny kula.
Inom ridningen höjs mina förväntningar i takt med framgången. Jag har svårt att komma på en enda runda på hoppbanan där jag inte kan hitta några missar, ett dressyrprogram där allting klaffade, ett ridpass som bara var sådär helt underbart osv. Det blir jobbigt att hela tiden tänka på vad som behöver förbättras, att alltid totalt gräva ner sig i det negativa. Jag har ett utmärkt exempel som jag fortfarande har i huvudet från den senaste dressyrträningen för Caroline. Innan vi satte igång med att trimma dressyrprogram frågade hon vad som hade gått bra på förra tävlingen, och vilka starka sidor vi har. Det lustiga var att jag genast började rabbla upp våra nackdelar. Batman spårar inte, halterna blir ojämna, jag sitter inte ordentligt i sadeln och ett dussin andra saker som just behöver förbättras. Det är precis detta jag menar, det är så typiskt mig. Aldrig nöjd, aldrig glad.
Jag blir så förvånad så fort jag får beröm av någon jag inte har träffat på länge. Igår var det pappas jobbarkompis vars son tävlade i samma klass som mig. Hon öste ur sig beröm om hur mycket framåt det hade gått, hur mycket finare Batman nu är än vad han var i höstas och att vi passar så bra ihop. Jag har svårt att ta in sådant, jag tänker istället "Ser hon inte att han tränger med bakdelen i vänster varv?" "Ser hon inte att han inte är helt lösgjord och att han slår sig fri i övergångar?"
Jag vet att jag behöver släppa på trycket emellanåt, men det är så in i helvetes jävla svårt. Jag börjar bli bättre på det, men det är fortfarande en lång väg kvar.
Jag är the good girl i skolan, den sortens tjej som alla förväntar sig ska ha MVG i alla ämnen. Jag är den sortens tjej som har ordet PLUGGHÄST stämplad i pannan, den som alltid är färdig med inlämningar och pluggar till prov och läxförhör. Mina klasskompisar blir ibland avundsjuka på mina resultat och slänger ur sig både det ena och det andra, jag blir till exempel väldigt ofta kallad fjäskare och lärarnas gullegris.
Jag sätter alltid upp höga krav på mig själv, krav som ibland blir svåra att uppfylla. Jag hade haft mycket svårt att leva med mig själv om jag hade gått ut grundskolan på gränsen till godkänt, så funkar helt enkelt inte min värld. Jag vill gärna vara bäst, den med den högsta poängen och de bästa betygen. Jag blir uppriktigt ledsen om jag får tillbaka någon uppgift eller ett prov med bokstaven G på. Ett väl godkänt är i vissa fall okej, men ett mycket väl godkänt är alltid det jag siktar mot. Oavsett hur bra ett prov har gått frågar jag alltid lärarna vad som kan gå bättre, jag blir aldrig nöjd. Visst kan jag vara stolt över mig själv i vissa lägen, men nöjd? Nej, definitivt inte. Det finns alltid saker att förbättra. Detta är otroligt jobbigt, det skapar oehörd stress och prestationsångest som jag bär med mig väldigt länge. Ibland rinner det över och det har hänt ett par gånger att jag ligger i min säng och gråter och vet inte vart jag ska ta vägen. Så får allting bubbla ut och så småningom mår jag bättre och kan börja om på ny kula.
Inom ridningen höjs mina förväntningar i takt med framgången. Jag har svårt att komma på en enda runda på hoppbanan där jag inte kan hitta några missar, ett dressyrprogram där allting klaffade, ett ridpass som bara var sådär helt underbart osv. Det blir jobbigt att hela tiden tänka på vad som behöver förbättras, att alltid totalt gräva ner sig i det negativa. Jag har ett utmärkt exempel som jag fortfarande har i huvudet från den senaste dressyrträningen för Caroline. Innan vi satte igång med att trimma dressyrprogram frågade hon vad som hade gått bra på förra tävlingen, och vilka starka sidor vi har. Det lustiga var att jag genast började rabbla upp våra nackdelar. Batman spårar inte, halterna blir ojämna, jag sitter inte ordentligt i sadeln och ett dussin andra saker som just behöver förbättras. Det är precis detta jag menar, det är så typiskt mig. Aldrig nöjd, aldrig glad.
Jag blir så förvånad så fort jag får beröm av någon jag inte har träffat på länge. Igår var det pappas jobbarkompis vars son tävlade i samma klass som mig. Hon öste ur sig beröm om hur mycket framåt det hade gått, hur mycket finare Batman nu är än vad han var i höstas och att vi passar så bra ihop. Jag har svårt att ta in sådant, jag tänker istället "Ser hon inte att han tränger med bakdelen i vänster varv?" "Ser hon inte att han inte är helt lösgjord och att han slår sig fri i övergångar?"
Jag vet att jag behöver släppa på trycket emellanåt, men det är så in i helvetes jävla svårt. Jag börjar bli bättre på det, men det är fortfarande en lång väg kvar.
