Jag ser mig själv som en perfektionist, både när det gäller min ridning och skolan. Många menar att man ska sträva efter att vara perfekt, eller så långt det bara går åt det hållet, men vad är egentligen perfekt? Finns det någon som kan svara på den frågan?

Jag är the good girl i skolan, den sortens tjej som alla förväntar sig ska ha MVG i alla ämnen. Jag är den sortens tjej som har ordet PLUGGHÄST stämplad i pannan, den som alltid är färdig med inlämningar och pluggar till prov och läxförhör. Mina klasskompisar blir ibland avundsjuka på mina resultat och slänger ur sig både det ena och det andra, jag blir till exempel väldigt ofta kallad fjäskare och lärarnas gullegris.



Jag sätter alltid upp höga krav på mig själv, krav som ibland blir svåra att uppfylla. Jag hade haft mycket svårt att leva med mig själv om jag hade gått ut grundskolan på gränsen till godkänt, så funkar helt enkelt inte min värld. Jag vill gärna vara bäst, den med den högsta poängen och de bästa betygen. Jag blir uppriktigt ledsen om jag får tillbaka någon uppgift eller ett prov med bokstaven G på. Ett väl godkänt är i vissa fall okej, men ett mycket väl godkänt är alltid det jag siktar mot. Oavsett hur bra ett prov har gått frågar jag alltid lärarna vad som kan gå bättre, jag blir aldrig nöjd. Visst kan jag vara stolt över mig själv i vissa lägen, men nöjd? Nej, definitivt inte. Det finns alltid saker att förbättra. Detta är otroligt jobbigt, det skapar oehörd stress och prestationsångest som jag bär med mig väldigt länge. Ibland rinner det över och det har hänt ett par gånger att jag ligger i min säng och gråter och vet inte vart jag ska ta vägen. Så får allting bubbla ut och så småningom mår jag bättre och kan börja om på ny kula.

Inom ridningen höjs mina förväntningar i takt med framgången. Jag har svårt att komma på en enda runda på hoppbanan där jag inte kan hitta några missar, ett dressyrprogram där allting klaffade, ett ridpass som bara var sådär helt underbart osv. Det blir jobbigt att hela tiden tänka på vad som behöver förbättras, att alltid totalt gräva ner sig i det negativa. Jag har ett utmärkt exempel som jag fortfarande har i huvudet från den senaste dressyrträningen för Caroline. Innan vi satte igång med att trimma dressyrprogram frågade hon vad som hade gått bra på förra tävlingen, och vilka starka sidor vi har. Det lustiga var att jag genast började rabbla upp våra nackdelar. Batman spårar inte, halterna blir ojämna, jag sitter inte ordentligt i sadeln och ett dussin andra saker som just behöver förbättras. Det är precis detta jag menar, det är så typiskt mig. Aldrig nöjd, aldrig glad.



Jag blir så förvånad så fort jag får beröm av någon jag inte har träffat på länge. Igår var det pappas jobbarkompis vars son tävlade i samma klass som mig. Hon öste ur sig beröm om hur mycket framåt det hade gått, hur mycket finare Batman nu är än vad han var i höstas och att vi passar så bra ihop. Jag har svårt att ta in sådant, jag tänker istället "Ser hon inte att han tränger med bakdelen i vänster varv?" "Ser hon inte att han inte är helt lösgjord och att han slår sig fri i övergångar?"

Jag vet att jag behöver släppa på trycket emellanåt, men det är så in i helvetes jävla svårt. Jag börjar bli bättre på det, men det är fortfarande en lång väg kvar.