Jag funderar emellanåt på Batmans bakgrund, vad som kan ha gjort honom till just den hästen han är. Jag och stallets ägare Susanne kom in på att prata om det idag, när vi snackade om en hästauktion som ägde rum tidigare i veckan. Ponnyerna som såldes kom från Jörgen Folkesson i Förslöv (Önnarps Stuteri, www.onnarpsstuteri.se). Jörgen har ett hundratal connemaraponnyer där många är efter hingsten Backuddens Mountain Haze. Många har dessutom snyggingen Rolls Royce i sin stamtavla, klingar detta bekant för er? Backuddens Mountain Haze är pappa till Batman och Rolls Royce är dessutom morfar till honom. Jag misstänker att Batman är född hos Jörgen och har då gått på lösdrift ganska många år. Enligt passet kasterades han som 4-åring och därefter tror jag att han har gått ett par år till innan Jörgen blev tvungen att göra en "utrensning" av ponnyer och på så sätt kom han till Stall Kuskahus och hästhandlaren Sven-Inge i Munka Ljungby utanför Ängelholm. Jag skulle då uppskatta att Batman kan ha varit någonstans runt 7 år gammal.

Batman blev alltså antagligen inriden som sjuåring i något som kan kallas för "snabbkurs" för att använda Susannes uttryck. Hästarna som kommer till Sven-Inge stannar inte länge i och med att det är ett försäljningsstall. Högst två veckor skulle jag tippa på, har det inte kommit någon köpare innan dess skickas de vidare uppåt landet. Batman hade tur, Sven-Inge hade ringt ridskolan och sagt att han fått in ett par nya ponnyer och då frågat om Viarp var intresserade. Det tog inte lång tid innnan de bestämde sig för att de skulle ha honom. Han kom alltså till ridskolan i augusti 2009, en riktig gröngöling som var som en treåring att rida, fast som hade mycket vett i huvudet.

Jag fick rida honom samma vecka som han kom. Jag red då i en dressyrgrupp som just då skulle ta en utetur på stubben. Jag minns det minnet så väl, en riktigt lång galopp i uppförsbacke blev det och jag var kär redan då. Han var perfekt; pigg och glad, men utan minsta antydan till att ligga på och vilja dra iväg.

Veckan efter det fick jag ännu en chans att rida den fina, då mörka skimmeln. Denna gången i ridhus, med hinder uppsatta lite överallt. Jag kommer ihåg att vi skulle ta en galopp längs fyrkantspåret och när jag fattar galopp känner jag hur hela muskelknippet under mig späns och känns plötsligt som en kanonkula. Han flyger iväg och drar järnet längs med långsidan. På grund av den långa studsserien som var uppstatt kunde jag inte lägga någon volt och få stopp på honom utan fick vänta till kortsidan. Jag var helt förstörd efter det passet, jag tyckte ju så mycket om honom.


Därefter följde perioder av hältor, av oförklariga anledningar. Man trodde att det satt i bogen, någon gång i bakknäet också, har jag för mig. Det kom och gick, man visste inte riktigt varför. Batman blev stammis hos veterinären och blev gång på gång kollad utan att de kunde hitta något konstigt. Under julen -09 fick jag förtroendet att sätta igång honom efter en tids boxvila. Man gav honom en sista chans, pallade han inte trycket fick han vandra vidare till en annan plats. Han var inte riktigt helt fräsch och det blev bestämt att han skulle få ha sommaren på sig att vila, sedan fick de se hur han skulle bli efter det. Då kom vi ivägen, jag lyckades tjata mig till att ha honom på prov under juli och augusti, och han höll sig fin och bra igång. Det blev konstaterat att han hade något täta tornutskott, men om han reds av endast en ryttare per dag och då gärna samma ryttare som red honom i form skulle detta inte märkas av. Han kunde alltså inte gå kvar på ridskolan.
Jag har nog aldrig varit så glad i hela mitt liv som jag var den 24 augusti 2010 när vi skrev på papperna och Batman blev min på riktigt.

Totalt tror jag att Batman hade blivit riden i kanske 9-10 månader innan han blev min. Under våra två år har vi debuterat det ena efter det andra och med tanke på hur lite Batman faktiskt har blivit riden i sitt tioåriga liv är jag så ofattbart stolt över honom. Han har gått från att vara "gammal unghäst" till vuxen på 3 år. Från att vara skraj för infångare, hinder på 50 cm och dressyrstaket till att ligga och trimma på LB med högre mål. På tre ynka år, det är rent ut sagt otroligt!

Detta blev ett wake-up-call för mig idag och jag var tvungen att låta mina fingrar gå över tangentbordet och skriva ut lite av allt som rör sig i mitt huvud just nu. Det är inte så konstigt ändå att han inte tycker om höga kombinationer, att han är lite vinglig och att allting inte sitter helt perfekt. Men vi har tillsammans kommit en lång bit på vägen!